Lilla Horns löväng
Text uppdaterad: 2014-02-24
Lilla Horns löväng är en trädbärande slåtteräng och en av Ölands få kvarvarande ängar. Den som en gång besökt en blommande slåtteräng glömmer det aldrig!
Äng är åkers moder
Ängen var under två årtusenden det viktigaste markslaget i vårt land. Här skördade bonden vinterfoder i form av hö och löv till kor, får och hästar. Uttrycket ”äng är åkers moder” finns nedtecknat i de medeltida landskapslagarna. Höskörden på ängarna avgjorde hur många kreatur bonden kunde hålla och antalet kreatur avgjorde hur mycket gödsel som kunde spridas på åkrarna. Ängen producerade även bär, nötter, medicinalväxter, virke till stängselstolpar, bast till rep, taktäckningsmaterial, insektsrikedom (pollinatörer) och honung. Genom lieslåtter och efterbete blev ängen den artrikaste naturtypen i vårt land. Idag finns endast en spillra kvar av de forna slåtterängarna.
Ängens skötsel
I april då vitsippan blommar städades, fagades ängen och man räfsade upp löv och kvistar. I juli slogs ängen med lie. Det avslagna gräset och örterna fick ligga och torka innan höet kördes in i ladorna. Då höskörden var bärgad släpptes kreaturen in i ängen på efterbete. Träden i lövängen beskars i augusti på sin bladmassa. Löv kvistar torkades och blev föda åt kreaturen.
Ängarnas artrikedom
Slåtterängarna är en av våra artrikaste naturtyper. Genom slåttern och efterbetet bortförs näring från ängen vilket gör att många gräs och örter som är goda hushållare får en konkurrensfördel. Härigenom uppstår en artrikedom. På en enda kvadratmeter i ängen kan det finnas 40-50 olika växtarter.
Örter och odlingsrösen
I Lilla Horns löväng växer ängsväxter som gullviva, späd ögontröst, Jungfru Marie nycklar, slåtterblomma, darrgräs och svinrot. I de gamla ihåliga träden med gott om insekter trivs halsbandsflugsnapparen. I ängen finns även spår av äldre stenhägnader och odlingsrösen.
Hitta hit
Lilla Horns löväng är belägen vid Lilla Horn, längs gamla landsvägen, strax norr om Persnäs på norra Öland. Reservatet är skyltat från väg 136.
Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län